“Dawit, jag tvivlar över att Sverige har gjort allt för dig.”

Journalisten Björn Tunbäck, Reportar utan gränser skriver i ett öppet brev idag som riktar sig direkt till Dawit med anledning av FN:s dag för att få slut på straffrihet för brott mot journalister: “Dawit, jag tvivlar över att Sverige har gjort allt för dig”.

Käre Dawit.

Det är första gången jag skriver till dig. Vi har aldrig träffats, du och jag, men jag har tänkt så mycket på dig. Ditt namn och bilderna av dig finns med mig sedan långt över tio år. Jag har svårt att riktigt förstå hur du har det och hur du härdar ut. Men jag oroar mig mycket för dig och det är jag långt ifrån ensam om.

Jag skriver till dig just idag eftersom det är FN:s Dag för att få slut på straffriheten för brott mot journalister (International Day to End Impunity for Crimes against Journalists).

Du har nog aldrig hört talas om den dagen. Generalförsamlingen instiftade den långt efter att du gripits. Men beslutet gäller dig eftersom du varje dag utsätts för brott utan att någon ställs till svars. Man får inte fängsla någon utan åtal och dom. Myndigheter får inte dölja var de håller dig, och de talar inte om var du är. Sättet du hålls på kan klassas som tortyr. De får heller inte hindra dig från att träffa din familj, som de gjort i åratal nu. Du har också rätt att träffa en advokat och eftersom du är svensk medborgare också diplomater från Sverige.

Men denna FN-dag innebär också att Sverige har skyldigheter mot dig, och det är det jag måste skriva till dig om. Enligt FN måste alla länder göra sitt yttersta för att sätta stopp för brottsligheten mot journalister och ställa de skyldiga till svars.

Jag måste tyvärr berätta för dig att jag tvivlar på att det officiella Sverige följer FN:s uppmaning. Svenska företrädare brukar säga att de gjort allt de kunnat för dig sedan du rövades bort från din familj i september 2001. Jag tvivlar. När jag ser tillbaka finns så många tillfällen där Sverige haft ett val och gång på gång valt tystnad och passivitet.

Det talas om att regeringen bedriver tyst diplomati för dig därför att det är det mest effektiva. Det enda man kan säga om det är att du fortfarande, efter över 14 år, sitter isolerad, berövad mänsklig kontakt i kyla, hetta och mörker och utan att ha fått se dina barn växa upp.

Det är förstås inte Sveriges fel att du är inspärrad. Det är enbart den eritreanska regeringens. Det är de som kan släppa dig och dina kollegor.

Men jag tror att det officiella Sverige betett sig på ett annat sätt om vi bytt plats, du och jag. Jag skall ge några exempel.

2009. EU diskuterar sitt sexåriga biståndsprogram till Eritrea. Jag beställde ut direktiv UD gav till den svenske förhandlaren. (Det kan man ju göra här till skillnad mot i Eritrea). De är på fyra sidor. Du nämns inte alls. Det tycker jag är konstigt.

2011 grips fyra britter i Eritrea. (De är fria sen länge.) Den brittiska regeringen reagerar hårt. Bland annat förbjuder de Eritreas diplomater att lämna Storlondon. De gör det efter några månader, när Eritrea vägrar lyssna. Det har inte hänt här. Och du har suttit fängslad i 14 år.

Britterna kräver också att ambassaden slutar samla in vad Eritrea kallar för en ”frivillig skatt”. Alla eritreaner i exil skall betala två procent av sin lön. Det spelar ingen roll om de är medborgare och redan betalar skatt i sitt nya land. Den som vägrar riskerar trakasserier eller att släkten hemma straffas. Brittiska UD säger att det kan strida mot Wienkonventionen om diplomatiska relationer. Så länge den inte är klart tillåten måste insamlingen upphöra, förklarar britterna. Den svenska regeringen resonerar tvärtom. Så länge utpressningen inte klart strider mot konventionen får den fortsätta. Det tycker jag är konstigt.

2013 sparkar Kanada ut Eritreas generalkonsul. Också det beror på tvångsskatten. FN har sanktioner mot Eritrea och Säkerhetsrådet har manat alla länder att sätta stopp för ”skatteinsamlingen”. Kanadas UD lägger också ut en varningstext på sin hemsida som säger att den som betalar riskerar att bryta mot FN-sanktionerna. Det har inte svenska UD gjort. Det tycker jag är konstigt.

2014 lägger FN:s Råd för mänskliga rättigheter fram rapporten från sin översyn av Eritrea (UPR). Det är närmare 200 punkter där man anser att Eritrea måste bättra sig. Flera länder uttalar sig om rapporten: Norge, Österrike, Kanada, Danmark, men inte Sverige.

Ändå är det vårt land som har en medborgare, dig, på Amnestys lista över samvetsfångar. Den svenska hållningen är att EU talar för Sverige. Jag tycker att det känns pinsamt.

2014-15: juristerna Jesús Alcalá, Percy Bratt och Prisca Orsonneau anmäler Eritreas president och några av hans närmaste män till polisen som ansvariga för att du hålls inspärrad och isolerad på ett sätt som motsvarar brotten tortyr, påtvingat försvinnande/människorov och brott mot mänskligheten. Ärendet går vidare hela vägen till Riksåklagaren som skriver att det sannolikt är fråga om just brott mot mänskligheten i ditt fall och att det är landets ledning som är ansvarig för vad som hänt både dig, dina kollegor och andra politiska fångar. Han säger också att den här typen av brott internationellt både kan och bör utredas av svensk åklagare och polis. Ändå gör han inte det. Han frågar UD och gör sen bedömningen att deras chanser att få dig fri skulle minska om det blev en brottsutredning.

Jag skulle aldrig vilja se dig i ögonen, Dawit, och försöka förklara det.

2015 finns tankar på att höja biståndet till Eritrea från EU. Jag har inte hört Sverige protestera eller ifrågasätta det. Det handlar om ett land där människorättsövergrepp är vardag och en svensk medborgare, en EU-medborgare hållits fängslad i åratal utan rättegång. Kanske tycker Sverige att det är fel, men det är tyst.

2016. I Sverige blev det inte ens en utredning om brott mot mänskligheten för dig. I Kanada väntas i januari en rättegång mot att ett kanadensiskt gruvbolag utnyttjat slavliknande villkor på sin guldgruva i Eritrea. Det blir rättssak där, fast det kan skada affärsintressen. Jag kan förstå det; det är klart att rättsväsendet skall ingripa mot misstänkta brott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Sverige vill, precis som Kanada, ses som ett land som står upp för mänskliga rättigheter. En moralisk stormakt, säger en del.

Förra sommaren skrev Raoul Wallenbergs svägerska och båda brorsdöttrar om hur Sverige otaliga gånger valde tystnad och passivitet gentemot Sovjet när det gällde Raoul Wallenberg. De oroade sig för att Sverige gör samma sak mot dig nu.

Och jag skäms när jag tänker på att det officiella Sverige tittar bort och väljer att inte pröva alla vägar för att få ett slut på dina plågor, att de inte använder alla möjligheter att nå regimen i Eritrea som skadat dig och din familj varje dag i över 14 år.

Självklart finns svenska tjänstemän och politiker som arbetar seriöst och hårt på de sätt de tror är bäst. Och visst vet Eritrea att Sverige vill att du skall släppas fri.

Men det verkar finnas en tanke om att det är riskabelt att agera med kraft mot den eritreanska regimen, att det är bättre att tala tyst. Just det intrycket gav riksåklagaren när han förklarade sig i våras, som om det vore mera förnuftigt och säkert att inte utreda brotten mot dig. I själva verket är det ett livsfarligt alternativ. Vi vet att flera av dina medfångar och kollegor dött. Att låta åren gå utan att pröva alla vägar är livsfarligt. Bokstavligen.

Det finns inga säkra vägar. Men det skaver i mig när saker som är möjliga i Kanada inte ens prövas här. Och med tanke på hur gärna Sverige framhåller hur viktigt FN är förstår jag inte hur man verkar strunta i FN:s uppmaning att till alla länder göra sitt yttersta för att sätta stopp för brotten mot journalister. Ännu mindre när det dessutom gäller en svensk medborgare och journalist.

Dawit, detta blev ingen trevligt brev. Jag hoppas att vi snart kan mötas och prata om helt andra saker. Och att du inte längre bara skall finnas i mina tankar.

Din vän

Björn Tunbäck

« PEN Eritrea’s birthday greeting to Dawit | Dawit Isaak street »